Min väg till landskapsarkitekturen började egentligen med frustration.

Som barn blev jag förvirrad och ledsen varje gång en äldre och älskad lekplats ”renoverades” till en så kallad KFC-lekplats, där standardlösningar ersatte äventyrliga lekplatser med en stark själ. Ett särskilt starkt minne är från Skånegläntan på Södermalm, där den stora klätterställningen plötsligt ersattes av knallgula solstolar som hamnade i skuggan av de stora befintliga träden. Där det tidigare lekte barn i full fart, satt nu en ensam vuxen med mobilen. Jag kommer fortfarande ihåg förvirringen jag kände då, hur kunde någon tycka att det var en förbättring. Där, i det ögonblicket, började mitt intresse för utemiljöer och vad vi egentligen prioriterar att ta form.

Så, vem är jag som landskapsarkitekt?

Jag skulle beskriva mitt arbetssätt som experimentellt, nyfiket och utmanande. Jag är orädd för att ställa många frågor och har ett stort behov av att förstå och utvecklas. I själva idéfasen föredrar jag att börja med analoga metoder, eftersom jag upplever att det ger en mer direkt och intuitiv förståelse. Jag gillar att tänja på gränserna för ett koncept och pressa min fantasi så långt det bara går.

En styrka hos mig skulle jag säga är min lätthet för att kombinera kreativitet med matematik och logik. Man skulle kunna säga att jag är en kreativ räknare. Det gör att jag har lätt för att lära mig nya verktyg och snabbt sätta mig in i komplexa sammanhang.

Därför tar jag gärna emot en spännande utmaning!